Dikter från rymden/poems from space, Pt. I
Jag hade aldrig känt mig så vilsen som när jag vaknade upp och insåg att du befann dig på andra sidan av solsystemet från mig. Hundratals galaxer, tusentals svarta hål och oändligt många ljusår bort. Dina ord var gamla men hängde fortfarande kvar och dinglade i det gravitationslösa rummet med en märklig förmåga att ändå sugas emot mig när jag minst anade det. De sa “oroa dig inte, jag skulle aldrig flyta ifrån dig. Det är ju exakt här jag vill vara, min lilla sparv”. Men orden tycktes främmande och hotfulla nu. För där ute var du, och flöt längre och längre ut i oändligheten och jag hade till och med tappat taget om snöret jag knutit fast runt din midja i säkerhetsskull. Men kanske tappade jag den när jag blundade för var jag anade var på väg emot mig, eller snarare ifrån mig. och nu är vi bara två svävande himlakroppar i ett snurrande universum som letar efter en hand att ta tag i innan vi slukas av ett svart hål.
